Att trilla av pinn
Idag ramlade jag för första gången på min nya cykel... Satsade stenhårt i en kurva - resultatet blev att fästet under båda däcken försvan helt. Jag tycker om de där ögonblicken av panik då man precis märkt att man kommer att ramla. Vad mycket man hinner tänka!:
Sen när blev det så här halt? Åhh jag kommer att trilla...
Det blir första gången på denna cykel?
Mm... Jo så är det...
Kanske borde hålla upp cykeln i fallet så att inte tramp-pedalen går sönder...
Ja de brukar kunna bli ett helvete med dom...
Jippi vi har åskådare - Se glad ut!
Oj vad hon såg glad ut då...
Skadeglädje...
Håll upp knät så du inte slår i det i marken... Mhm det kan göra jävligt ont...
Det där var väl inte så farligt... Eller?
Allt det där och lite till hinner man tänka under det korta ögonblicket man faller... Jag tycker om dessa ögonblick... För att lista fjolårets höjdpunkt vad gäller krascher, måste min skidkrasch Zell am See nämnas...
Det var första skiddagen på resan och jag hade hittils endast kört ett par slö-åk i pisten. Så jag satt där i sittliften och tänkte nu vill jag åka på RIKTIGT! Ungefär samtidigt fick jag syn på en snökam alldeles under liften. Jag föreställde mig själv hoppandes fram och tillbaka över den där snökammen - i riktigt hög fart! Det var brant och smalt. På ena sidan syntes stenar sticka upp och andra sidan utgjordes av ett staket... Det var egentligen ingen riktig backe - men snökammen såg bara alltför intressant ut för att missas...
Väl med skidorna på så åkte jag fram till detta lilla åk. Jag bestämde mig för att åka utan pardon, så jag samlade fart innan jag kom till det brantare partiet. Jag svängde över kammen en gång! Hopp! Jag svängde över den en gång till! Hopp! En gång till och en gång till! Mina hopp blev längre och längre allteftersom farten blev snabbare och snabbare. Jag tänkte för mig själv att sånt här flyt kan man bara inte ha! Allt var perfekt! Tills jag efter ett hopp upptäckte att ena skidan hade lostnat...
Där stod jag på en vänsterskida i världens fart nerför en brant backe! Jag kunde inte svänga vänster för då skulle jag flyga in i ett staket och om jag svängde höger skulle jag åka in i ett område med mycket stenar...
Men innan jag åkte rakt ner så kom verkligheten ikapp mitt balanssinne. Min skidlösa fot tog i marken - allt tog stopp. Jag föll framåt i en kullebytta och såg hur min andra skida for rakt upp i luften. Fler kullerbyttor... Jag lyckades lägga mig raklång och spjärna emot med pjäxorna. Efter en stund så stannade jag. När jag låg där i snön kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Vilken krasch! Ovanifrån liften hördes glada kommentarer på tyska... Jag tittade upp mot skidorna som låg en bra bit upp för backen. Typiskt...
Men när jag skulle resa mig upp så märkte jag att ena benet inte bar... Så fort jag satte i höger fot så kändes en instinktiv (?) smärta i knät. Jag bet i hop, kröp upp till mina skidor och hasade mig sedan ner. Det var slutåkt för idag...
Men det där knät blev inte bättre... Det där blev det sista åket i alperna för mig denna gången och detta på första dagen! Vad skulle jag göra resten av veckan när jag knappt ens kan gå?
Som tur var kunde jag cykla och som tur var, var vädret strålande! 25 grader och solsken hela veckan! Jag åkte på cykelturer varje dag... Brukade sätta mig ner nånstans med vacker utsikt och teckna. Så besökte jag sjukhuset varje dag - aldrig någon väntetid och alltid gratis! Jag tycker att det är spännande att cykla om kring ensam där man aldrig varit förr - för när man är ensam blir man tvungen till att ta kontakt med andra och det är spännande.
Sista dagen cyklade jag uppför berget på nervägen hittade jag en smal slingrig stig längs en fors. Ibland var det riktigt brant samtidigt som det stupade ner en sisådär fem meter ner i forsen... Det var spännande...
Sen när blev det så här halt? Åhh jag kommer att trilla...
Det blir första gången på denna cykel?
Mm... Jo så är det...
Kanske borde hålla upp cykeln i fallet så att inte tramp-pedalen går sönder...
Ja de brukar kunna bli ett helvete med dom...
Jippi vi har åskådare - Se glad ut!
Oj vad hon såg glad ut då...
Skadeglädje...
Håll upp knät så du inte slår i det i marken... Mhm det kan göra jävligt ont...
Det där var väl inte så farligt... Eller?
Allt det där och lite till hinner man tänka under det korta ögonblicket man faller... Jag tycker om dessa ögonblick... För att lista fjolårets höjdpunkt vad gäller krascher, måste min skidkrasch Zell am See nämnas...
Det var första skiddagen på resan och jag hade hittils endast kört ett par slö-åk i pisten. Så jag satt där i sittliften och tänkte nu vill jag åka på RIKTIGT! Ungefär samtidigt fick jag syn på en snökam alldeles under liften. Jag föreställde mig själv hoppandes fram och tillbaka över den där snökammen - i riktigt hög fart! Det var brant och smalt. På ena sidan syntes stenar sticka upp och andra sidan utgjordes av ett staket... Det var egentligen ingen riktig backe - men snökammen såg bara alltför intressant ut för att missas...
Väl med skidorna på så åkte jag fram till detta lilla åk. Jag bestämde mig för att åka utan pardon, så jag samlade fart innan jag kom till det brantare partiet. Jag svängde över kammen en gång! Hopp! Jag svängde över den en gång till! Hopp! En gång till och en gång till! Mina hopp blev längre och längre allteftersom farten blev snabbare och snabbare. Jag tänkte för mig själv att sånt här flyt kan man bara inte ha! Allt var perfekt! Tills jag efter ett hopp upptäckte att ena skidan hade lostnat...
Där stod jag på en vänsterskida i världens fart nerför en brant backe! Jag kunde inte svänga vänster för då skulle jag flyga in i ett staket och om jag svängde höger skulle jag åka in i ett område med mycket stenar...
Men innan jag åkte rakt ner så kom verkligheten ikapp mitt balanssinne. Min skidlösa fot tog i marken - allt tog stopp. Jag föll framåt i en kullebytta och såg hur min andra skida for rakt upp i luften. Fler kullerbyttor... Jag lyckades lägga mig raklång och spjärna emot med pjäxorna. Efter en stund så stannade jag. När jag låg där i snön kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Vilken krasch! Ovanifrån liften hördes glada kommentarer på tyska... Jag tittade upp mot skidorna som låg en bra bit upp för backen. Typiskt...
Men när jag skulle resa mig upp så märkte jag att ena benet inte bar... Så fort jag satte i höger fot så kändes en instinktiv (?) smärta i knät. Jag bet i hop, kröp upp till mina skidor och hasade mig sedan ner. Det var slutåkt för idag...
Men det där knät blev inte bättre... Det där blev det sista åket i alperna för mig denna gången och detta på första dagen! Vad skulle jag göra resten av veckan när jag knappt ens kan gå?
Som tur var kunde jag cykla och som tur var, var vädret strålande! 25 grader och solsken hela veckan! Jag åkte på cykelturer varje dag... Brukade sätta mig ner nånstans med vacker utsikt och teckna. Så besökte jag sjukhuset varje dag - aldrig någon väntetid och alltid gratis! Jag tycker att det är spännande att cykla om kring ensam där man aldrig varit förr - för när man är ensam blir man tvungen till att ta kontakt med andra och det är spännande.
Sista dagen cyklade jag uppför berget på nervägen hittade jag en smal slingrig stig längs en fors. Ibland var det riktigt brant samtidigt som det stupade ner en sisådär fem meter ner i forsen... Det var spännande...
Kommentarer
Trackback
