Den barnsliga kärleken...

Den här veckan har jag börjat gymma på allvar - ja eller så allvarligt som det kan tänkas bli när det gäller mig. Har gymmat på stallet 2 grrrr och på "det nya gymmet" 1 grrrr. Tycker att det är hemskt med att träna på ett nytt gym - man hittar inte, man känner inte igen de övningarna man brukar göra... Så jag lämnade gymmet lite tidigare än jag borde.

För att det ska verka som om att jag varit flitig och tränat länge, så tar jag mig en liten cykeltur. Var hamnar man om inte på kyrkogården... (ja det är ju där alla hamnar till slut)

Det är någonting med gravar som fascinerar mig. Gravstenarna berättar en historia. Jag brukar fantisera om hurdana de var som människor. Dessa små saker som berättas på gravstenarna - ålder, tidsepok, arbete, symboler, välsignelse ord... Allt detta berättar något. Ofta brukar jag skratta åt hur alla människor ärver sina yrken från sina fäder. Far och son industriidkare... Det är så mycket status inblandat i gravstenarna - helst ska de vara stora och man får gärna skylta med att man hade Anna och Nathan Söderblom* till föräldrar...

Men det är också roligt att se hur de döda människorna hedras - det är inte bara femdagarsljus och blommor. Julgranskulor och små presenter finns också. Fast oftast är dessa lite roligare utsmyckningar för människor som inte levt längre än mig. Såna som kunde varit någon jag lekt med eller någon jag gått i samma skola som... Bland all den glädje som jag hittar på en kyrkogård så blir jag lite våt i ögat av dessa gravar... 

Fast bland alla dessa gravar så finns en väldigt speciell grav... Den är den enda graven i hela kyrkogården som står ute i gången... Det lilla metallkorset är också en av de enklaste och mest primitiva. Den ligger bredvid Israel Wassers betydligt mer statuslismande grav... På det oansenliga korset så står det:

"Den barnsliga kärleken reste detta kors till minne af fru A C Flintenberg. 1763-1822"

Denna lilla sten berättar så mycket! Visst var den barnsliga kärleken en olycklig kärlek - eller kanske ett otrohetsdrama. Olyckliga tillfälligheter hade stått dem emellan. Det unga kärleksparet som växt upp tillsammans och tvingats till att smyga med sin kärlek. Han hade tvingats ut i Gustav III:s Ryska krig och kanske var han matros i skärgårdsflottan som vann det andra slaget vid svensksund och därmed avslutade kriget. Hon å andra sidan blev bortgift, men detta hindrade inte dem från att träffas. Men eftersom gravstenen inte var uppförd av hennes gifta man kan man dra slutsatsen av att hon blev änka - och gifte om sig med sin barndoms kärlek! Det är lite som Sven Hedins olyckliga kärlekshistoria - Fast med ett lyckligt slut.

Och visst är det fascinerande att hon levde under upplysningens och Napoleons tid.

Jag tror att jag ska hedra denna lilla grav med blommor, små-tavlor, presenter och en massa femdagarsljus... Vad alla passerande skulle bli förvånade över hyllningen till en "artonhundatalsmänniska"...

Förhoppningsvis blir i alla fall fru Flintenberg lite glad...

Kommentarer
Postat av: heidi

jag såg den här graven idag och fastnade vid den. den är väldigt vacker.

jag googlade på "den barnsliga kärleken" och hittade den här dikten av baudelaire:



http://sv.wikisource.org/wiki/Moesta_et_Errabunda



oavsett om den har med graven att göra eller inte, så är den fin.

2011-04-18 @ 21:58:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0