republicmonarchy

Glada Sarah har inte svarat på hela helgen. Imorse fick jag ett SMS där hon sa "jag tror att du bara skulle bli ledsen om vi träffades", "jag vill inte att du ska ha några förhoppningar", "Lycka till" ... Fast med lite mer påklistrade vänligheter... Det skulle kännas mycket skönare för mig om hon sa som det var: Hon har ingen lust att träffa mig, That's it.

Jag ringde för att få ett ärligt svar men mina ord fastnade i halsen och resultatet blev ännu mera påklistrade vänligheter. "lycka till du med"...

Sen har vi problemet med Sarah: Vilka är mina känslor för henne? Är jag verkligen kär? Eller e det något annat? Jag tycker om henne jättemycket och tycker att hon är en fantastisk person, men e jag kär? Jag saknar henne och tänker på henne nästan jämt. Men är jag verkligen kär?? Hon får mig att känna mig som att jag är någonting som inte riktigt går att beskriva... Men är jag kär?  :)

Om allt ovan nu var/är sant varför höll jag mig undan från henne?  Är det bara att jag är naiv och dum eller är mina känslor bara någonting jag skulle vilja känna? Varför kom de först senare? Var jag kär i henne när vi fortfarande sågs? Känner jag allt det där ovan, eller är det bara ett försök av mig att tro att jag är kär igen på riktigt? Det är så svårt att förklara... Ännu svårare att få fram det trovärdigt... - både för mig och för henne. Jag har nog aldrig känt mig så här splittrad förut.
När jag tänker tillbaka så tror jag att jag mer beundrade Sarah för vad hon är: En kontemporär Pippi Långstrump - En modig, rolig, stark, klok, GLAD och erfaren 24 (?)-åring. Någon som jag ser upp till. Någon som jag skulle vilja skämma bort helt utan anledning, någon som är värd någonting alldeles extra. Jag ville vara Jultomten.

There's no love
There'se no fire
But still my heart says: I truly admire her

Just nu känner jag mig ganska ensam. Mina vänner har fallit bort i glömska och den jag minns har lämnat landet för tillfället. De senaste veckorna har jag känt hur jag blir mer och mer sluten. Jag öppnar mig inte för de jag träffar. Jag tycker inte ens att de verkar intressanta längre. Nånstans där behöver jag en ny vän, någon som jag tar på allvar, någon som kan skänka mig glädje, någon som bryr sig, någon som lyssnar. Glada Sarah blev ett löfte om att denna person kanske fanns där i henne. Men om hon inte vill - vad kan jag göra då? Att försöka tjata ut henne är nog kontraproduktivt och jag vill inte bli till en plåga för henne heller.

Men just nu känns det som att jag inte kan reda ut den här känslomässiga oredan utan henne. Hur ska jag kunna gå vidare från mina känslor om jag inte vet vad jag känner? Hur ska jag kunna veta vad jag känner om jag inte träffar henne? Jag vet inte hur jag ska gå vidare... Jag tror inte att jag kan dränka mina känslor igen - snart kommer de lära sig att simma...

Jag behöver ett avslut...