republicmonarchy

Idag har det varit kallt ute. Jag har varit på promenad till håga-högen. Det här med promenader tycker jag är lite lustigt. Man går till ett ställe - vänder och går hem. På dagens promenad tog jag med mig en Banan. Jag gick med den till håga-högen. Åt upp den på håga-högen och gick sedan hem igen. På vägen fanns det en massa ispölar, såna där som knastrar när man trampar på dom. Jag gillar när det knastrar...
                          
Hur som helst gillar jag att vandra i natur... Man känner sig liksom fri, som om resten av världen var bortsopad iaf för en liten stund... I somras var jag och Pappa i norge och vandrade... Vi vandrade bland annat Besseggen - Norges mest vandrade led. Det var häftigt men ganska mycket folk och lite mulet väder... Men det mest minnesvärda på resan var den andra dagsturen vi gjorde: Längs kammen på Knutshö - ett lite mindre berg. Den dagen var Vädret fint och utsikten ännu finare. Under hela dagen mötte vi knappt någon levande själ överhuvudtaget. Uppe på bergskammen mötte vi endast en hurtig norska med två ännu hurtigare hundar. När man går längs kammen där har man på varsin sida en slående utsikt ner på 2 stycken dalgångar. I dalen till höger syns den stora turkosfärgade Gjende-sjön. Till vänster ligger en dal med en liten å och en lite mindre turkos sjö. På sina håll var kammen väldigt smal och mina höjdrädda knän skakade av rädsla för att falla dessa 500 meter ner.
                             
När vi hade gått ungefär halva kamvandringen, möttes vi av en STOR bergsvägg. Precis mitt i vägen och perfekt lodrät såg den ut att vara. Vi tänkte att här måste stigen ta slut, men till ¨vår förvåning såg vi hur markeringarna för stigen fortsatte upp mot bergväggen. Vi gick fram och till en början tycktes det finnas en framkomlig klätter-väg. När vi var ungefär halvvägs uppför väggen tog det stopp. Vi var strandade på en liten berghylla, knappt en meter bred. Vi hittade ingen väg upp och vi vågade inte heller gå ner den väg vi kom. Aldrig har jag varit så höjdrädd. Mina ben var som gelé när man från klipphyllan tittade ner de där över 500 höjdmeterna ner till dalen. Vi hittade inte heller någon väg upp, som inte skulle medföra en trolig död. Fast till slut hittade jag en någorlunda säker väg upp. 
                           

Från toppen började bergskammen sakta slutta ner mot Gjende sjön och bakom den syntes en massa snötäckta 2000+ meterstoppar. Sagolikt vackert... Det är såna här tutrer, som får en att älska vandring. Undrar var jag ska vandra nästa sommar?


Man kanske bör tillägga att det i början av turen fanns en varningsskyllt om att det fanns svår klättring och "luftiga platser", vilket endast var för erfarna mountaineers... Men vi ignorerade den. - Bra beslut!