republicmonarchy

Igår var det sista föreställningen. Det var fullsatt och det gick skitbra. Jag har insett att spex är en ganska rolig teaterform. Mycket improvisation och en aktiv publik gör de annars av mig oförståbara skämten roliga. Men jag måste säga att jag känner mig lite dum ibland. Speciellt under ett mellanspel då vi spelar Jönsson Ligan - eller de andra i bandet spelar den. Jag sitter tyst. De andra i bandet spelar till publikens förtjusning på en liten blåssak som låter väldigt lustigt - och helt plötsligt har bandet hela publikens uppmärksamhet... Mitt i denna uppmärksamhet sitter jag och gör ingenting. Då känner jag mig lite dum...

I lördagskväll var jag och hälsade på de som ockuperar den övergivna psykvårdsavdelningen i Ulleråker. Medan jag gick en liten rundvandring i de mörka och skrämmande lokalerna så ringde Glada Sarah...

Eller hennes kompis Peter ringde (han gick också på retorik kursen) och oj vilken utskällning jag fick. Nu skulle jag minsann inte kontakta Sarah mer. Jag vill ju inte säga att jag ringt henne och varit på henne mer än vad som är brukligt utan att vara sjukligt (jag frågade om hon ville träffa mig för knappt 2 månader sedan, sist jag såg henne var nog för 1 månad sedan).

Men vårat möte i lördags kanske inte var det bästa. Jag sa att jag hade snackat skit om henne med någon Ida. Sen skickade jag ett SMS om att det hon kunde komma på spexet imorgon, med avsändaren "Någon Ida". Vem gör något sådant? Uppenbarligen en sjuk person...

Jag är inte särskillt klok av mig. Jag menar nästan aldrig något illa, men jag tänker inte på hur saker jag gör och säger påverkar andra människor. Jag vet inte om det är för att jag har dålig empati, eller om jag bara tänker att jag själv skulle nog inte ta det på för stort allvar. Andra människor kanske gör det.

Men för mig var mötet med Sarah en stor lättnad - mitt hjärta slog inte tjugotusen extraslag... Det var ett bevis för att jag verkligen kommit över henne.

Nej jag ska bryta det där jag sa om att aldrig mer kontakta Sarah... Jag ska skicka ett brev till henne där jag ber om ursäkt och försäkrar att jag inte har något särskillt intresse av att kontakta henne igen. Sen finns det lite andra frågetecken jag vill reda ut, så att hon inte tror att jag är galnare än vad jag egentligen är.

Men den för ett par dagar sedan lite roliga historien har tyvärr blivit lite tragisk...

Något annat tragiskt är att jag känner ångest över att fylla 20 denna vecka...

I lilla Ulleråker sker en liten revolt. Några ungdomar (gamla rosendalare) som kallar sig för kvarteret Kajan har ockuperat ett av alla de övergivna landstingshusen i ulleråker. Tycker att det är roligt. Video från lokaltidningen:

http://www.unt.se/startsidan/ingen-losning-om-ockuperat-hus-919864.aspx

Landstinget är samhällsfördärvare som låter byggnader stå oanvända - det känns lite läskigt med alla övergivna hus i Ulleråker och de mystiska personer som smyger omkring i dom.

Deras blogg: http://kajorna.wordpress.com/

Det går alldeles utmärkt med spexföreställningarna, idag spelade jag lite också - gitarr alltså. Man hittar mig också på nätet på video på lokaltidiningens hemsida: http://www.unt.se/kultur/teatershow/gnosjoanda-i-faraos-egypten-920234.aspx <- En video där det syns att jag inte spelar!

På vägen hem så stötte jag på det lilla hjärtat, glada Sarah. Jag påminde mig själv om att jag pratade lite skit om Sarah med en Ida på spexets premiärfest. Ida var väldigt lik Sarah och höll också till på kalmars - det var därför jag tog upp det. Så när jag cyklade förbi Glada Sarah så sa jag det förbigående att jag pratat skit om henne med någon Ida. Sen sa jag inget mer. Det kändes skönt. Glada Sarah blev synligt lite förvirrad - Vem Ida? Sen skickade jag ett SMS till Sarah om att hon borde komma och se spexet imorgon. Jag skrev att det var skickat från någon Ida. Förhoppningsvis är hon jätteförvirrad nu och så kommer hon imorgon. Lite roligt. Själv har jag kommit på att jag kommit över henne, äntligen.

Får se vad som händer om hon mot förmodan dyker upp imorgon. Kanske passar jag på att sno showen då...

Igårkväll hade spexet premiär och buskishumor är ganska roligt med en skrattgladpublik. Själv satt jag i ett hörn och spelade fel ackord vid fel tillfälle. Ibland spelade jag inte alls. Men det blev lyckat ändå.

Efter det lyckade spexet så var det premiärfest. Spexets fester är nog bland de mest galna tillställningar man kan tänka sig. Det sjungs tokiga sånger, hålls brandtal, det sker spontana riter och det skålas mellan varje tugga på maten. Det är som i en liten sekt. Konstigt men trevligt.

Jag är glad att jag inte är den ända som inte riktigt hänger med i alla ritualer. Hur som helst somnade jag inte med hungrig mage i natt och efter 5 timmars sömn känner jag mig riktigt utvilad.

Just nu är jag upptagen med att repa inför norrlands stora vårspex. Jag ska spela gitarr i deras husband och ännu 2 dagar innan premiären så fattar de inte att jag egentligen spelar fel konstant i varenda låt... Jag antar att de är för fina för att säga det :) Eller så ger mina felspelningar en ny dynamik till låtarna...

Igår höll vi på från klockan 4 till klockan 12 och jag antar att vi gör detsamma idag också. Att hålla på i 8 timmar utan ordentligt med mat tär på krafterna. Och när jag igår natt vandrade hem de där 5 kilometerna så tänkte jag inte på mycket annat än mat och vad ser jag på ett fikabord mitt i ett annars sotmörkt stadsskogen??? - Jo tre ståtliga ljuslyktor och en stor fin picknickkorg med vin, bröd och annat som jag inte vågade kolla mer på. Det var ingen annan där och dum som jag är går jag bara förbi... Hur dum får en hungrig människa vara? Och hur stor e chansen att tillfället kommer igen? Hur som helst var det väldigt mystiskt. Vem har picknick mitt i natten mitt stadsskogen när temperaturen är ca 0 grader???? Vem????

iofs, det var ju ingen där...

:)

Förra veckan så skickade jag in min hemuppgift till arkitektprovet. Det blev riktigt bra! Fantastiskt bra! Jag gjorde en akvarell på en skyskrapsstad i ovanifrånprespektiv och mitt bland alla skyskrapor reste sig en skyskrapa som ser ut som en gigantisk människa. Jag blev så jäkla nöjd med den! helt perfekt! Tillräckligt konkret för att man ska se att det är en människa, men samtidigt så abstrakt att den kan förefalla som något annat mystiskt. Jag börjar på allvar tro att jag är världsbäst på former. Jo visst det kan tyckas som storhetsvansinne. Men vem är bättre? Raymond Loewy??? - Kanske... (Han uppfann i princip strömlinjeformen och han har formgivit allt ifrån Coca Cola logotypen, till bilar, tåg, rymdstationer och världens första persondator) Men förutom att han är död så är han bara "kanske" bättre än mig ;)

Nu väntar jag med spänning till den 10:e maj då dels HP-provsresultatet avslöjas och dels arkitektprovshemuppgiftsresultatet - (lite osäker om jag inte skickade försent och om min hemuppgift klarade postgången då jag sket i att posta den i paket... Men lite slitage skulle bara göra den mer spännande)

Idag var jag förbi rosendalsgymnasiet. Jag var och hälsade på Sabina. Det var en lång kö utanför hennes kontor, så frivilligt eller ofrivilligt fick jag ta del av rosendalselevernas problem. Och jag kände igen mig. Just nu verkade det vara mycket kris:

Projektarbetet ska lämnas in i veckan

Ansökningarna till universitetet likaså

Dramaeleverna måste börja hårdrepa - De ska sätta upp pjäser på lilla teatern i år igen. Om jag har fritid på kristihimmelsfärd så kommer jag...

Mötet med Sabina var som det brukar vara - jättetrevligt och jätteroligt. Fast idag tänkte jag på alla andra angelägna människor i kön bakom, så det blev bara ett kort samtal.

Sen har jag varit och tränat idag. Idag orkade jag springa 6 kilometer !!! Och jag tror jag har kommit på ett sätt för att inte tröttna efter ett par kilometer. Jag har kommit på att om jag tänker på annat så tröttnar jag inte. Idag tänkte jag på hur jag skulle utforma ett tal. Ett inspirerande tal om motivation blev det. Nästa gång ska jag springa 7 kilometer - bara jag kommer på ett bra tema för ett tal tills dess.

Jag är ganska säker på det ;) Iaf så länge de inte sänker poängen för 2.0 så är detta otänkbart. Men däremot tycks det ha gått riktigt bra enligt de resultat jag lyckades skriva ner på kontrollpappret...

ELF: 1/20 möjliga fel

ORD: 6/40 möjliga fel !!! (TUR???)

NOG: 2/22 möjliga fel (jag ville ju ha full pott på denna!)

LÄS: 2-3/20 möjliga fel

Totalt: 89 rätt av 102 möjliga

Det jag inte har rättat är delen med diagram, tabeller och kartor. Men jag skulle gissa att jag har lite drygt 15 rätt på den delen. I så fall ligger jag på över 104 poäng, vilket var gränsen för 1.9 på förra provet...

Jag tror att jag kan leva med det resultatet (om jag inte klantat mig ordentligt). Men en sak jag inte förstår är hur jag kan vara så bra på ORD-delen. Jag har verkligen inte orkat att plugga ord. Det enda jag gjort är att ha läst igenom några av orden i min högskoleprovsbok och att jag gjort ORD-delen i ett par gamla prov. Men jag måste haft väldigt mycket tur med mina gissningar. Jag vill inte ta ut något i förskott men jag är ganska säker på att jag fått 1.9

1.9 är tillräckligt bra för att öppna upp alla möjliga dörrar, utan att vara lika uppblåst som 2.0 ...
Men det är klart om man ska in på läkarlinjen på KI så behöver man ju lite tur också... Kanske får man nöja sig med läkarprogrammet i Umeå...

Nej just nu funderar jag lite över vart jag vill läsa arkitektur. Umeå verkar ha intressantaste utbildningen, Lund är staden dit jag vill, KTH och Chalmers verkar vara tråkmånsarnas mekka... Kanske inte chalmers men definitivt KTH... - För där studerar bara snäsiga överklass tjejer och annat folk som bor vid någon av tunnelbanans ändstationer... Tja typ...

Nej imorgon ska jag nog utnyttja Rosendalsgymnasiets resurser... Hoppas inte Sabina har fullt upp så här strax före den 15:e... Men hon vill nog ha tillbaka sin bok...

Imorgon är det högskoleprovet. Det där att jag skulle plugga en massa inför det har jag struntat i. Idag råkade hela dagen passera eftersom jag hittade på ett litet riff på min gitarr... Sen satt jag och spelade det i flera timmar... Min gitarr funkar på det sättet, den låter inte så värst men när man väl börjat spela så går det inte att sluta... Igår råkade Fredrik ut för att fastna i dess hypnotiska spelkänsla... Gitarrvirtuosen Fredrik sa först att den fick 4/5 toasts ... Men när han spelat en halvtimma sa han att det var den bästa gitarren han spelat på... Ganska bra omdöme om en gitarr som bara kostade 1700:- kr...

Jag köpte den ett par timmar innan talangkampen, sen snodde jag den största logen och skrev klart min lilla låt...

Eftersom det är högskoleprovet imorgon så har jag varit till ICA och bunkrat upp med matsäck. Jag var till ICA 2 gånger... Henrietta satt i kassan båda gångerna... Att jag gick dit 2 ggr beror på att jag inte hittade havregrynen - som naturligt vis fanns i skafferiet...
 
Det känns som att jag måste ta tag i det där med den vacuum-förpackade vänskapen... Men hur ska jag göra???

Det enda framsteget jag gjorde idag var att säga "vi ses" - som ett löfte om att vi kan ses mera...

Förövrigt verkar hon fortfarande vara en underbar person. När hon sitter i kassan så pratar hon med alla... Hon är inte en sån som bara säger "det blir 21 och femti"... Men det känns konstigt att försöka förstå att denna unga kvinna är den samma som den lilla flickan jag lekte med...

Och jag blir fortfarande lite tankspridd i hennes närvaro... Idag glömde jag att köpa kassar... Som om maten skulle bära sig själv...

Man kanske bara behöver fråga om hon vill träffas nån gång, fastän att det e konstigt...

I går kväll hade jag lite svårt att sova. Jag låg och tänkte på hur konstigt det kändes att träffa Henrietta igen efter tio år. Jag vet inte hur man ska beskriva det men det kändes som om man träffade någon som man känner väl fastän jag inte vet ett dyft om henne. Att vi var bästa vänner för tio år sedan betyder ju inte automatiskt att vi fortfarande är det, jag är ju inte samma person som då. Jag tror att man kan säga det samma om henne, hennes utseende är definitivt inte samma. Men ändå känns det som om vi känner varandra på något mystiskt sätt...

Jättekonstigt... Lite som Simba och Nala i lejonkungen när de träffas igen...

Idag har jag varit på ovanligt gott humör, jag har varit i skolan och så har jag hunnit med att repa och mitt i allt detta så har jag i mitt huvud suttit och skrattat åt gamla minnen som helt plötsligt bubblat upp...

Nej just nu känner jag mig jätteförvirrad... Ungefär lika förvirrad som igår när jag glömde mina matvaror på ICA. Det känns lite som om jag upptäckt ett nytt rum i mitt hus... Vad ska jag fylla det rummet med? Finns det flera oupptäckta rum? Eller det känns som om en del av mitt liv konserverats i tio år och kommer tillbaka nu med färska grönsaker - vilket är det jag ska köpa på ICA ikväll...

Mitt mål för ikväll var att laga broccolisoppa... Tyvärr fanns det en massa ingredienser i den som jag inte visste vad det var. Så vad gör man om inte att fråga någon på ICA?

- Var hittar man majsstärkelsen???  frågade jag den söta tjejen på ICA

- Här borta, men visst e det du som är Alexander??? Svarade hon...

-Ja (och så ser jag lite tankspritt frågande ut. Kanske är detta ett av mina fans från talangjakten, tänker jag)

-Du känner inte igen mig, fortsätter hon

-Nej, säger jag med ett stort leende

-Henrietta heter jag du kommer väl ihåg mig...

-Jo, svarar jag med ett ännu större leende...

Sen blir det en vänskaplig liten kram med någon man inte träffat på tio år... (hur ofta händer det?)

Till saken hör att när jag var ca 6-9 år så var henrietta och jag ihop, tror jag. Vi hade iaf en hemlis IHOP. Hamburgare var vår hemlis :)... Och så gungade vi tillsammans och skrek: Hamburgare är vår hemlis! Sen flyttade hon därifrån och vi tappade kontakten.

När jag väl skulle betala så satt hon där i kassan, hon frågade mig en massa saker och så när jag skulle gå så blev jag liksom lite tankspridd och glömde majsstärkelsen, men hon var på hugget...

Henrietta är min första kärlek eller ska man säga hamburgar-hemlis-kompis??? och vad jag kunde se nu så är jag nog fortfarande lite kär. I teorin är vi fortfarande hamburgar-hemlis-kompisar, eftersom ingen av oss gjort slut ännu.



Nästa gång jag går till ICA ska jag fråga vart hamburgarna är ;)

Härom dagen cyklade jag utan vantar för första gången i år. Det var fortfarande kallt och snö kunde fortfarande beskådas, men jag gjorde det i alla fall. Nu är våren här! Familjen är i Fjällen och jag är hemma. De nya byxorna jag köpte har gjort succé helt plötsligt känner jag mig jätte cool.

I helgen var jag mestadels i södertälje och kollade på basket. Sofia spelade scaniacup. Basket måste nog vara den bästa publiksporten. Det händer saker hela tiden, det kan vända otroligt fort och det blir därför konstant spännande. Men jag kan inte undgå att imponeras av min kära lillasyster, hon är så otroligt säker på planen och imorse ringde hon och sa att hon blivit uttagen till 94-landslaget. Roligt!

I veckan har jag börjat träna, vilket har fått mig att tro att jag inte behöver träna. Utan att ha tränat det senaste halvåret eller så, så kan jag göra 10 chins, jag kan springa en halv mil utan problem (tja jag blir lätt uttråkad) och i övrigt tycker jag helt plötsligt att jag till och med ser stark ut... måhända aningens smal...

Behöver jag verkligen träna???

Tyvärr måste jag eftersom det är kravet på att pappa ska bidra till mitt gymkort... Nej nu ska jag fortsätta plugga till HP-provet... Siktar på 1.8, min max gräns ligger kanske på 1.9 om jag har lite tur med orden, i annat fall får jag ge gärnet på arkitektpovet.